Viola da Gamba är ett musikinstrument med fem-sju strängar och en båge som liknar en relativ celloelaterad cello. Vanligtvis spelar viola i sittande läge, vertikalt håller den mellan knäna eller placerar sidoväggen på benet.
Historia och mening
Ett musikinstrument uppträdde i XVI-talet i revivaltiden. Om vi jämför med violiner hade dess proportioner en förkortad kropp angående längden på strängarna och en platt bottendäck. Gamparna var tunnare och lättare, deras form av kroppen var inte så skisserad att det inte var en inverkan på återvinningsbart ljud.
Av hela familjen av violen behöll en fot Gamba det viktigaste: För spelet på Gamba beskrivs många verk av de kända författarna till mitten av XVIII-talet. För slutförandet av XVI-talet började masspridningen av violiner i Italien som den mest lämpliga italienska mentaliteten av musikinstrument, fick gambo sitt sanna syfte i Storbritannien. Viola Ja Gamba närmade sig den musikfulla brittiska, det finns många underbara musik skapade för ensembler för ett helt århundrade. Under dessa år i de brittiska musikernas familjer fanns gamut av olika storlekar.
Gamba på grund av den speciella strukturen av gallret med frets, hämtade mer sofistikerade och dämpade ljud än violinfamiljens verktyg, men gav inte frihet för intonation. Tunna mjuka ljud var dess ljusaste uttrycksfulla medel, och ljudöverbelastning inträffade inte.
Men landet, där Solo-förmågan hos Gambo blev helt avslöjade blev Frankrike närmare slutet av XVII-talet. Gampens sortiment förlängdes, tillfördes en annan låg sträng. På grund av att man främjar känns av musik, utfärdades en stor mångfald av raffinerade musikaliska verk Marina Mare.
I franska kompositionerna var det möjligt att identifiera inneboende i plug-in-förlängningsteknikerna. Gamba fick den yttersta utvecklingen av sin tekniska komponent. I spelet på Viol var aristokrater och representanter för en ädelfamilj förbättrad. Trots det djupa ljudet var spelarna över tiden trångt med violiner som lät högt i stora hallar, men hade mindre strängar. Intimitet av det musikaliska ljudet gjorde ett soloverktyg med ett soloverktyg, som endast var lämpligt för små rum och utvinning av inriktad, berövad av ljuddynamiken var samtidigt orsaken till lågkonjunkturen av populariteten för detta extraordinära verktyg. Efter avslutad XVIII-talet försvann gaminarna nästan helt från alla, och deras plats togs av Cello.
Olika sorter
Som regel finns det fyra sorter av viola da gamba:
- Alte;
- tenor;
- avlägsen;
- Grundläggande.
Förutom de viktigaste arten gjordes violer, med och resonanssträngar. Strarna som är inställda i Unison drivs av nycklar, liksom Bardon strängar var belägna på JIFF.
För en tenor viola, som är representanten för denna familj och det allmänt accepterade namnet "Viola da Gamba" var förankrat. I hela historien om existensen av verktyget som används gamuts:
- solo;
- ensemble;
- orkester.
Britterna avslöjade Solo-kapaciteten i Gamba och började producera minskade Bass Gamas, kallad Division-Viol. En mindre solid soloskada med variabelsystem kallades Lira Viol.
Revivverktyg
Viol Da Gamba inträffade i början av 1900-talet, när de gambistiska kristna debuterna blev debutant i det nya århundradet, som uppfyllde Sonatu K. F. Abel 1905 Döberayaker utförde också mitten av XVIII-århundradet repertoar på Gamba, som sålde kompositörens bach i konserter.
På ungefär samma tid, i vissa europeiska länder, uppstår violets intressen i vissa europeiska länder, börjar violternas ensembler skapas, till exempel A. Vetsingers familj i Basel, liksom blandade ensembler av vintageverktyg med viola.
Viola da Gamba, nästan bortglömd och förskjutna av andra instrument, återvände till konserthusen och kyrkorna på bekostnad av utövande av artister. Den bästa virtuosen på spelet på Gamba erkändes av den italienska Paolo Pandolfo. Idag antas det att dubbelbasen kombinerar några egenskaper och violer och violiner. Spelet på instrumentet återskapades av älskare av en viola och speciella samhällen, som ingår av musiker som är förtjust.
Om hur viola da gamba låter, se nästa video.